Skip to content

Dagens Proust

februari 21, 2010

Och jag insåg att kärleken är dömd att stranda på en omöjlighet. Man inbillar sig att kärlekens föremål är en varelse som kan ligga bredvid en, innesluten i en kropp. Men kärlekens föremål är tyvärr i stället denna varelses utsträckning till alla punkter i tid och rum där hon funnits eller kommer att finnas. Om man inte äger hennes kontakt med den och den platsen eller den och den stunden, äger man inte heller henne själv. Och det är en omöjlighet att nå alla dessa punkter. Om de åtminstone vore utpekade för en kunde man kanske räcka dem. Men man trevar och finner dem inte. Därav misstron, svartsjukan, efterspaningarna. Man förlorar dyrbar tid på att följa ett meningslöst spår och går utan att ana det förbi det rätta.

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: