Det händer att man får en chans att fånga lyckan, tänkte han, men om man av feghet eller obesluthet inte griper den kommer den inte igen, den tid man har på sig är begränsad, det kan röra sig om några veckor eller till och med månader, men det händer bara en gång i livet och försöker man igen senare är det helt enkelt omöjligt; entusiasmen, tron och tilliten har gått förlorad, det enda som återstår är stillsam uppgivenhet, ett ömsesidigt och bedrövat medlidande, en adekvat känsla av meningslöshet, av att något hade kunnat hända men att man helt enkelt visat sig ovärdig den gåva man blivit erbjuden.

Michel Houellebecq, Kartan och landskapet (2011)

Dante Gabriel Rossetti, The Day Dream (1880)

Tyvärr måste jag, i och med denna något annorlunda inställning hos den intellektuelle Göran Rosenberg, därmed kalla mig själv närmast för antisemit; jag är helt enkelt en varm FN-anhängare. 

Låt mig därför få citera ur FN:s barnkonvention och därigenom visa min rakt motsatta ”antisemitiska”, eller snarare anti-religiösa åsikt (detsamma gäller naturligtvist även alla andra former av omskärelse i andra religioner). Eller anti-religiös och anti-religiös; åsikten är emot alla sätt att dogmatiskt ta den egna rätten ifrån en individ att själv fatta sina egna beslut, en sorts kombinerad frihets- och åsiktsberövelse med andra ord.
Hursomhelst, att omskära nyfödda barn (alla under 18 år) bryter mot FN:s barnkonvention, och är därför människorättsvidrigt, ety:

§ 3: Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn.

§12: Varje barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör henne/honom. Barnets åsikt ska beaktas i förhållande till barnets ålder och mognad.

§ 13-15: Varje barns rätt till yttrandefrihet, tankefrihet, religionsfrihet och föreningsfrihet ska respekteras.

§ 19: Varje barn har rätt att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld, övergrepp, vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller annan som har hand om barnet.

 § 24: Varje barn har rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa och rätt till sjukvård. Traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa ska avskaffas.

quod erat demonstrandum (Q.E.D)

Hélènes intresse för ekonomi hade sjunkit betydligt under åren. De teorier som försökte förklara ekonomiska fenomen eller förutse utvecklingen föreföll henne både ihåliga och slumpmässiga; hon började tycka att de var ren humbug och påpekade ibland att det var häpnadsväckande att man delade ut Nobelpris i ekonomi, som om ämnet kunde åberopa sig på samma metodologi och stränga intellektuella krav som kemi eller fysik. Hennes intresse för undervisning hade också minskat. Ungdomar som grupp intresserade henne egentligen inte längre, studenternas intellektuella nivå var så skrämmande låg att det hände att hon undrade varför de överhuvudtaget studerade. Innerst inne visste hon att svaret var att de ville tjäna pengar, så mycket pengar som möjligt. Somliga vurmade visserligen för det humanitära, men det betydde ingenting eftersom pengar var det enda de verkligen brann för. Hennes yrkesliv kunde i korthet sammanfattas med att hon lärde ut motsägelsefulla orimligheter till karriärslystna dumskallar, även om hon undvek att formulera det så.

[...]

«Hörde du den där experttypen?» sade Hélène. [...] «Om en vecka kommer de att upptäcka att alla hans prognoser var felaktiga. Då kallar de in en annan expert som kommer att göra nya och lika tvärsäkra prognoser.» Hon skakade bedrövat, nästan indignerat på huvudet. «Och kan man betraka en vetenskap som inte ens lyckas göra prognoser som går att kontrollera som vetenskap?»

[...]

Brottsliga handlingar föreföll henne djupt mänskliga, sade hon, visserligen hade de sitt ursprung i människans mörkaste sidor men de var i alla fall mänskliga. Konsten, för att ta ett annat exempel, var förbunden med allt, men mörker och ljus och allt där emellan. Ekonomin däremot var i princip enbart kopplad till det mest mekaniska och förutsägbara hos människan. Inte nog med att den inte var en vetenskap, den var inte heller konst, den var näst intill ingenting.
Det höll han inte med om och det sade han. Han hade umgåtts med kriminella så länge att han kunde intyga att det verkligen handlade om individer som fungerade på det mest mekaniska och förutsägbara sätt man kunde föreställa sig. Nästan alla dödade enbart och uteslutande för pengar, det var för övrigt därför det i allmänhet var så lätt att sätta fast dem. Däremot fanns det nästan ingen som hade ett vanligt jobb som arbetade uteslutande för pengarnas skull. Det fanns alltid andra motiv; intresse för arbetsuppgifterna, anseende, arbetskamrater…
Och nästan ingen betedde sig heller enbart rationellt i egenskap av konsument. Det var förmodligen osäkerheten kring både producenteras och konsumenternas drivkrafter som gjorde de ekonomiska teorierna så vanskliga och därför i slutändan så felaktiga. Brottsbekämpning däremot kunde betraktas som en vetenskap, eller i alla fall en rationell disciplin. Hélène hade inget svar på det. De irrationella aktörerna hade alltid varit ekonomins mörka sida, de ekonomiska teoriernas dolda svaghet. Även om hon numera hade ett helt annat perspektiv på sitt arbete, bidrog de ekonomiska teorierna fortfarande till hushållskassan och till hennes ställning på universitetet; till största del symboliska vinster. Jean-Pierre hade rätt: hon betedde sig inte heller på minsta vis som en rationell aktör.  

[...]

På det hela taget var det en märklig period i ideologiskt avseende; Västeuropas invånare tycktes övertygade om att kapitalismen var dömd att gå under inom en snar framtid, men trots det lyckades partierna längst till vänster bara locka till sig den vanliga hopen grälsjuka masochister. Det var som om en hinna av aska lagt sig över allting och fördunklat tankeförmågan.

Michel Houellebecq, "Kartan och landskapet" (2011)

Det ligger mycket i detta ”skämt”. Och att det uttalas av människor vars yrkesmässiga professionalism bygger på akribi, strikt vetenskaplig bevisföring samt fullständig medvetenhet om omöjligheten i att inte kunna uttala sig om annat än om antaganden, sannolikheter och modelleringar av fenomen - allt detta till skillnad från ekonomerna som sällan ens vet om vilka grova modellantaganden och premisser som deras slutsatser bygger på – tynger hävstången till de förstnämndas fördel.

Dessvärre omges snarare detta ovannämnda ”skämt” av en svart cynisk humor i och med att det inte tas fullt på allvar. För hur kan en yrkesgruppering som saknar funktion vara den ”professionella” maktsfär som i någon mening är den som fullt ut styr och definierar hela samhällssystemets maskineri, och drar med sig alla medborgare upp i en grönt börsnoterad himmel eller ned i ett rött skuldtyngt helvete?

Nu ska jag absolut inte dra alla ekonomer över en och samma kam – även om många sådana använder just en kam för att få till sina backslicksfrisyrer – men med ekonomer menar jag här framförallt de neokonservativa nationalekonomer som har Milton Friedman och dennes Chicagoskola som ideologisk grundbas. Detta larvigt förenklade tänkande som ser alla aktörer på en marknad som rationella förnuftsvarelser vilka äger en total kunskap om utbudet, och vars inflytande på världsekonomin blev reellt och enormt genom att Federal Reserves-chefen Allan Greenspan, i samarbete med Ronald Reagan och Margret Thatcher, gjorde hela världen till en avreglerad marknad underkastad människans lagbundna rovdrifter.  

Dessa ekonomers oerhört snäva syn på det de kallar ”marknad”, vilket är det samma som den tids- och rumsutbredda plats där människor interagerar med varandra – kort sagt samhället – är något som andra (RIKTIGA) vetenskapers ödmjukhet inför alla tings komplexitet har påvisat vara en skrattretande förenkling. När saker som världsfattigdom, världssvält, klimatförändringar, miljökatastrofer, resursbrister och ekonomiska kriser framträder med all krävd tydlighet, i en värld av stater och invånare vars relation och ömsesidga kopplingar till sig själva, till varandra och till naturen är omöjligt att överblicka, så fungerar inte enkla modeller om den ”rationellt funktionsduglige aktörern”. Dessa nationalekonomer äger ofta en oförmåga till att inse att världen kan ses på och förstås via olika perspektiv, och ser inte mångfalden och klokheten med ett tvärvetenskapligt arbets- och lösningssätt, både rent forsknings- och implementationsmässigt. Att dessa neokonservativa ekonomer sedan blint tror på sina ekonomiska modeller samtidigt som de i flera decenniers tid har misslyckats med att kunna förutsee stora ekonomiska skeenden som slängt in världen i nya ekomoniska kriser, visar på en skrattretande motstridighet i deras synsätt och på en total oförståelse på just detsamma om man är utomstående icke-ekonom. 

Det mesta av de senaste trettio årens arbete inom makroekonomi har som bäst varit uppseendeväckande värdelöst och som sämst direkt skadligt.

Detta noterar Paul Krugman, tidigare pristagare av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Citatet återfinns i en understreckare i SvD som är väl värd att läsa. Understreckaren handlar om ekonomers brist på bildning helt kort; just att inse bredden och komplexitet i en vetenskaplig disciplin, samt att ge lite humanitära tankar och känslor åt dessa till synes ytterst känslokalla människor. Detta har det anrika Stanforduniversitetet kommit fram till.
Indirekt är detta också en rejäl känga åt Svenskt Näringsliv som så sent som i somras ville slopa humanistiska ämnen på universitetet då dessa saknar – och detta är något som jag föraktar av största möjliga mått – NYTTOASPEKTER. Just kravet på att nyttan skall agera domare är ju något som Alliansen fört fram med buller och bång, inte minst inom kultursektorn. Allt går visst att mäta med pengar om man röstar nyliberalt höger, men det är ju inte direkt någon nyhet.

Ett annat citat från understreckaren är detta, vilket man kan nicka instämmande till, ty detta är ett vanligt förekommande intryck efter att man språkat med en ekonom (eller jurist för den delen):

Ekonomistuderandes tendens att ensidigt fokusera på framtida karriärer sägs också få till resultat att de inte gör några allvarligare försök att koppla dem till andra områden, utveckla en meningsfull livsfilosofi eller ett intresse för politik eller andra länder och kulturer. Det som gör situationen så allvarlig är att utbildningen inte motverkar dessa snäva perspektiv, utan tvärtom i stället förstärker dem – det genomtränger ett curriculum som alldeles för ofta utgår från att ”everything is business”.

I artikeln framhövs tre viktiga strategier och tankesätt som bör införas för att ekonomutbildningen ska bli bättre; möjlighet till tolkning med hänvisning till olika sammanhang och referensramar, analytiskt tänkande och självreflexitvitet. Det hela avslutas med att även de många ämnena inom humaniora också måste bli bättre på att samarbeta med sina ekonomiska kompisar. En viss skepsis finns väl utbredd ämnena emellan (kampen mellan nationalekonomer och ekonomiska historiker – de med det efterkloka facit i hand så att säga – är notorisk) men alla tjänar på viljan att samarbeta och inse vikten av ett vidsynt, ödmjukt och mångfacetterat tänkande. Tvärvetenskaplighet hoppas jag är framtiden.

Så, kära läsare, klicka här för att läsa understreckaren och bilda din egen uppfattning.

Till sist kom jag bara på att tänka på en liten konstkoppling (och som ett tecken på vilka djup och nytänkande världar som bildning kan ge): denna kritik av ekonomutbildningen, kombinerad med ekonomers så ofta förekomamnde fokusering på lönsamhet och karriär (se citat ovan), kan sägas finna ett nytt och väldigt elak-roligt uttryck i Peter Tillbergs berömda tavla Blir du lönsam, lille vän (1971-1972). Man skall alltså tänka sig att det är civilekonomer som sitter i skolbänkarna, som samtidigt får frågan som tavlans titel antyder, med svaret: Nej, inte som utbildningen ser ut nu.

Peter Tillberg, "Blir du lönsam, lille vän" (1971-1972).

Tyngst i vår är onekligen Strindbergs sju kilo tunga (!) ockulta dagbok. Denna gång typograferad så att man äntligen kan LÄSA den utan att behöva vara expert på Strindbergs handskrift. Den kommer att kosta ca 1 200 kr och finnas i 999 exemplar. Tillåt mig att med detta sagt kritisera den vanskliga regeringen som ger Strindbergsåret endast 1,2 miljoner i budget. Detta räcker nästan exakt till att inhandla alla de 999 exemplaren av dagboken. Fy skäms regeringen!

August Strindberg, Ockulta dagboken

Bokus
Adlibris

Mest sjuk humor och mest svartsyn hittar man bland dessa verk av Teratologen och Céline:

Nikanor Teratologen, Assisted Living

Bokus
Adlibris

Nikanor Teratologen, Äldreomsorgen i övre Kågedalen & Förensligandet i det egentliga Västerbotten

Bokus
Adlibris

Louis-Ferdinand Céline, Från slott till slott

Bokus
Adlibris

För att bekanta sig med lite mer Blaise Pascal gör Atlantis förlag stordåd i och med att ge ut om inte hans stora tankar, så i alla fall hans små:

Blaise Pascal, Brev och småskrifter

Bokus
Adlibris

På Bonniers fortsätter man att formge klassiker i lite ny tappning, samt släpper de med nya förord. Det blir en existensiell och själasökande vår genom läsningen av dessa verk:

Jean-Paul Sartre, Äcklet

Bokus
Adlibris

Fjodor Dostojevskij, Idioten

Bokus
Adlibris

Hermann Hesse, Siddharta

Bokus
Adlibris

Karin Boye, Kris

Bokus
Adlibris

Min kamp fortsätter att utkämpas av Knausgård och oss läsare. I mars har vi kommit till den gula och fjärde ronden:

Karl Ove Knausgård, Min kamp 4

Bokus
Adlibris

Som jag tidigare nämnt släpps Erik Anderssons nyöversättning av James Joyce Ulysses, samt hans egen bok om själva översättningsarbetet. Detta förtjänar att nämnas en gång till, ty av allt detta bör kulturdebatten fyllas.

James Joyce, Ulysses

Bokus
Adlibris

Erik Andersson, Dag ut och dag in med en dag i Dublin

Bokus
Adlibris

Även fast nästa år är Strindbergs rent jubileumsmässigt, så kan man säga att 2012 även blir lite av Hjalmar Söderbergs år. Dels släpps en biografi om honom, och dels börjar Lind & Co att ge ut hans samlade verk med (Sveriges störste Söderbergkännare) Bure Holmbäck som ansvarande medarbetare.

Göran Lundstedt, Hjalmar Söderberg : Makten, kärleken och sanningen

Bokus
Adlibris

Hjalmar Söderberg, Förvillelser

Bokus
Adlibris

Hjalmar Söderberg, Den allvarsamma leken

Bokus
Adlibris

Vad jag skulle vara lycklig, om det vore mig tillåtet att råka Er, Belle, men jag är dömd att för evigt älska och dyrka Er utan att någonsin få råka Er; den avundsjuka som stjärnorna känna mot mänsklig lycka hindrar mig att bli helt lycklig, eftersom jag icke kan vara detta, så länge jag är Eder fjärran. Tvivla inte på att detta är sanning, och tro mig när jag säger, att var på jorden jag än må befinna mig, har Ni där en person som är Er lika tillgiven som jag alltid varit. Men är det möjligt, att Ni ännu kommer ihåg mig? Är jag er fortfarande lika kär som jag fordom var? Har jag inte bedragit mig, då jag så säkert trott, att jag var den människa i världen som Ni älskade mest? Å, om det förhåller sig så, avslöja det då inte! Låt mig förbli i min villfarelse och avundas mig inte den inbillade lycka som jag känner i medvetandet om att vara älskad av den mest dyrkansvärda person i världen! Unna mig, om det är möjligt, denna förmån och tillåt inte, att tiden eller avståndet berövar mig tillfredställelsen att vara älskad av Er, och lita på, att vad som än kan komma att hända mig, skall jag aldrig upphöra att älska Er.

Farväl, Belle, farväl! Jag kysser Er tusen gånger.

Christina Alexandra

Porträtt av Ebba Sparre och Drottning Kristina av Sébastien Bourdon

Greta Garbo som drottning Christina kysser Elizabeth Young som Ebba Sparre i "Queen Christina" (1933)

Jag vill därför ta tillfället i akt att totalt fega ur, det vill säga inte nämna något för eller emot SCUM-manifestet eller den aktuella uppsättningen. Istället vill jag vända blicken tillbaka i tiden, till ett betydligt mindre våldsamt försök att påvisa feministiska tankegångar och kanske lite – till kvinnornas fördel – diskriminerande könsvridningar; att påminna om att det mesta som nu tänks inte är något nytt, utan variationer på eviga teman, likt ekon från förflutna röster, liv och hjärtan.

Ett exempel på en sådan förfluten röst tillhörde en herre (!) som i och med sitt kön och sina åsikter verkligen kan kallas för en särling i svensk litteraturhistoria och feminism. Herren hette Thomas Thorild och levde mellan de åtta siffrorna 1759 – 1808. Detta inlägg ämnar inte vara en biografisk redogörelse för hans liv och leverne – om detta kan ni läsa om här – och jag går därför rakt på sak, med förbihåll för att först säga att T-banestationen Thorildsplan på Kungsholmen är döpt efter honom (han bodde själv på Kungsholmen).

1793 utkommer hans stridsskrift Om kvinnokönets naturliga höghet, ett dåtida SCUM-manifest som upplysningsmannen Thorild  börjat fila på redan innan den franska revolutionens uppgörelser gjorde slagorden frihet, jämlikhet och broderskap populära. Han vänder sig tydligt mot Rousseus idéer om att se olika på kvinnor och män, och kan därför sägas lägga till även systerskap och jämnlikhet bland slagorden ovan. I det historiska sammanhanget kan också nämnas att den feministiska urgurun Mary Wollstonecrafts banbrytande text A Vindication of the Rights of Woman (Till försvar för kvinnans rättigheter) hade lanserats bara ett år tidigare, 1792.

Thorilds-titeln bör tala för sig själv allen, men för att ge köttbevis på benen tänkte jag hagla lite citat ur denna prosatext. Texten ifråga kan förresten gratis läsas och fås genom att klicka här, vilket sätter igång en helt laglig hemladdning av Svenska Akademiens Thomas Thorild: Att följa ögonblicken. Texter i urval (2000), som även finns att köpa som antingen pocket eller inbunden bok. Detta är en helt fantasisk samling Thorild-texter, i urval – och med ett förord – av den förträfflige Horace Engdahl. Lakoniskt uttryckt kan man säga att den gode Thorild försöker få sagt att det är idiotiskt att se på en människa – må han eller hon vara hane eller hona – som i första hand sitt biologiska kön, och i andra hand sin personlighet osv.

Men nu till själva saken!

Lyss till Thorilds prontofeministiska angrepp på Karlarne, och le åt humorn i att han mycket ofta har alldeles rätt:

”Himmelens Gud! om SVAGHET våga Karlarne tala: de, som i dessa mörka och blodiga 6000 år, på vilka de haft Jorden välde, styrt sig själva och allt med en så ryslig och galen förvirring, att om de hade tagit alla sina rådslag utur ett Lotteri enkom ställt an av Lucifer, så hade dock aldrig något kunnat utfinnas med mindre Vett, eller verkställas med mera Grymhet, eller åtföljas av en mer ynkelig narraktig Pomp och Ståt, än deras hela fåniga regering.
Man behöver endast tänka på Världens Historia: endast tänka på, att all Jordens ofanteliga Dårskap ju är Karlars verk: och att än i Dag det verkeligen Kloka i världen förhåller sig till det verkeligen Galna, som ett till tusende.”

Att jag är mycket förtjust i drottning Kristina är något som jag tidigare framlagt på bloggen genom att ge smakprov på hennes kloka aforismer. Även Thorild finner henne mycket sympatisk, och utrustad icke med hennes faders militanta sinnelag och världsherraväldebegär, utan med ett ”större FÖRSTÅND”, ty Drottning Kristina:

” [...] var stor nog att leende kasta bort en KRONA, för vilken ståtliga leksak de störste Karlar i världen gjort så många tusende blodiga dårskaper”.

Thorild påminner vidare om att hon:

” [...] förstod att med en vink samla omkring sin Person alla Världens då lysande snillen, vilket i alla tider ingen kunglig Karl haft vett att göra: och som, i det Hon har skrivit, visar ett så äkta stort Förstånd, att man icke har sett ett större.”

Manifestet slutar med följande stycke, där Thorild frågar läsaren om han inte skall säga sanningen rakt ut. Här föregår han också Carl Gustaf Jungs inordning av begreppen anima och animus (dvs. det kvinnliga hos mannen, och det manliga hos kvinnan), men inte nog med det – han sätter kvinnan högre än männen, men inte högre än snillena; en kategori han i och med denna uppdelning gjorde sig en egen plats uti :

”Då man betraktar, att just i den mån som en karl förädlas, liknar han, i mildhet av seder och väsende, en Kvinna, såsom man ser hos alla Karlar av själv och känsla (hommes de Sentiment), och tvärtom att just i den mån en Kvinna försämras, börjar hon, i all slags Osed, likna en Karl; ja, då man ser den fullkomliga likhet i ömhet och livlighet som är imellan Kvinnor och alla sanna Snillen, det vill säga, de höga människor som genom sitt Förstånd eller sin Dygd äro allas Välgörare: Så är det omöjeligt att icke tillägga KVINNORNA just denna samma naturliga höghet över Karlarne, som desse alltid tilltrott sig äga över Kvinnorna. Varigenom Förståndets Ordning i världen måste upprättas på detta sätt: NATUREN, Snillen, KVINNOR, Karlar, Djuren.”

Thomas Thorild (1759 - 1808)

I somras läste jag nämligen Thomas Warburtons reviderade översättning från 1993 av James Joyce Odysseus (1922). Romanen var lika fullständigt vidunderligt vindlande som legenden gör gällande, och jag skrev om detta lite smått här. Med lite smått klassiskt megalomaniskt översittarförmynderi vågar jag påstå att om man är intresserad av att förstå litteraturens oändligt rika möjligheter för gestaltning, stil och språk, så bör man läsa detta verk. Detta är mycket tidssparande då boken är en polyfon roman som snarare bör ses som ett mycket välsorterat bibliotek/bokhandel än som en enskild bok, och därmed går fortare att läsa ut än ett helt bibliotek.
Ramberättelsen Odysséen tog under läsningen tag i mig så till den milda grad att jag därefter läste Eyvind Johnsons duktigt bra svenska klassiker Stränderas svall (1946). Den bör man också läsa, inte minst om man är intresserad av modernistisk litteratur.

Men nu till själva poängen med detta inlägg: tänk om jag skulle väntat till den 20:e januari med att läsa alltsammans istället, ty då kommer Bonniers med en nyöversättning av James Joyce Odysseus i Erik Anderssons splitternya tappning på 840 sidor! Det var detta som Bonniers i början av november berättade. Och inte nog med det. Boken byter nu namn till dess engelska titel Ulysses. Dessutom så lanseras Ulysses i ett samsläpp med översättaren Anderssons bok om Sisyfosjobbet med själva översättningen, Ulysses-nördigt döpt till Dag ut och dag in med en dag i Dublin (romanen utspelar sig under blott en dag).

Om Bonniers fyllde hösten med nyöversättningen av Thomas Manns Bergtagen så är det ingenting mot vad de kommer att göra i kommande vårvintern! Jag var förresten på ett mycket trevligt bokprat på Goethe-institutet i förra veckan om just Bergtagen. Tomrummet av människor i min egen ålder var skrämmande, men jag hoppas innerligt på att ett liknande arrangemang blir av i vår fast med Ulysses.

Det enda jag kan tycka är lite synd med denna lyckliga nyhet är att inga kommentarer eller fotnötter verkar finnas i nyöversättningen. Vissa alluderingar, platser, namn, teman, joycerier, historiska och samtida fakta osv. är nämligen i princip helt omöjliga att förstå rent retroaktivt för en människa som varken är irländare från början av 1900-talet eller James Joyce själv. Tipset till er som vill ta er i kast med detta fullkomliga mästerverk är därför att tillsammans med nyöversättningen få tag i någon kommenterad utgåva på engelska, som är sprängfylld med fakta och därför ca 300-400 sidor längre än själva prosatexten. Jag hade mycket nytta denna version från Oxford World’s Classics:

I november kommer också Penguin books motsvarande version (annotated version) ut:

Sist men inte minst de svenska omslagen till nyöversättningen likväl till översättningsboken!

Länk till Ulysses på Bokus och Adlibris. Länk till Dag ut och dag in med en dag i Dublin på Bokus och Adlibris.

I dagens (10/11) Svd problematiserar Professor Fredrik Svenaeus frågan om mänsklig kategorisering/in0rdning med anledning av den kommande och upphottade DSM-5: psykologins nästintill allenarådande självhjälpsbok och Bibel sedan 1970-talet.
Uppsåtet med DSM-5 är naturligvist ”gott”: det handlar om att hjälpa psykiskt sjuka människor. Men då definitioner på symptom alltmer stärks och blir mer snäva blir samtidigt det psykiska sjukdomsträdets förgreningar och lövverk (i meningen tillkomsten av nya sjudomar) allt mer omfattande och inkluderande; ja, snart har hart när varje människa på jorden en psykisk sjukdom enligt DSM-5:s diagnostik.
Detta är nog i grunden rätt – vi har alla problem, som dessutom skiftar vartefter livskurvan – men att fortsätta med klassificeringsarbetet innebär ett problem då denna utveckling mycket styrs av, och ger inkomster till, försäkrings– och medicinföretag.

Om alla människor har en psykisk åkomma som enligt ”den medicinska expertisen” kan bevisas, så får varje enskild människa – lite extrapolerat in i framtiden – också en separat försäkringspremie baserat på denna, samtidigt som skräddarsydda läkemedel för tusentals kronor skall söndertuggas och åka karusell i blodomloppet. Det dröjer inte länge förrän gener kan sägas stå för vissa åkommor som gör att man redan på BB blir deterministiskt förutbestämd rörande ens livs förutsättningar och begränsningar.

Delar av problemet kring DSM-5 ligger också i myten om den perfekta och ständigt lyckliga människan, och i det allmängiltiga kunskapsteoretiska argumentet om att vetenskapen istället för att försöka hitta orsaker och förklaringar till olika sympton eller fenomen, istället bara katalogiserar mer och mer, utan att egentligen bidra med mer förståelse.
Många av de nya diagnoser som kommer att ingå i DSM-5 är dessutom sådant psykiskt lidande som de flesta skulle tycka hör det alldagliga livet till. Ja, precis sådana hemska upplevelser som människor i alla tider fått genomgå utan hjälp av mediciner och psykologiska samtal med ”experter”. Samtalen och läkemedlen är i många fall bara olika sätt att försöka skjuta upp den ofrånkomliga konfrontationen med olika mänskliga existensiella problem. Mot dessa problem finns bara fem sorters kurer, som alla har som gemensamt faktum att aldrig fullt ut kunna råda bot: andra människor, konst, litteratur, poesi och filosofi.

Hur mycket människa blir det förresten egentligen kvar om man låter medicinera bort det existensiella i henne, förutom att det också medverkar till att göra en normförflyttning om vad det innebär att vara människa? Inte mycket: ett icke-existenserande, icke-autentiskt liv där livets närande känsloväxlingar är artificiellt tillrättalagda på utsatta nivåer.
Ja, en sådan härledning är nog riktig om man som Fredrik Svenaeus – i valfrändskap med Schopenhauer, Thomas Bernhard, Proust och Buddha – slår fast: ”Människan är i botten en lidande varelse”.
Men för att sluta någorlunda ”optimistiskt”: lidandet kan få oss att öppna ögonen, som den rumänske filosofen E. M. Cioran slår fast i följande citat från Om olägenheten i att vara född:

Lidandet öppnar våra ögon, hjälper oss att se ting som vi annars inte skulle lagt märke till. Alltså är lidandet till nytta endast för insikten och tjänar för övrigt bara till att förgifta tillvaron. Vilket, i förebigående sagt, är ännu ett sätt att gynna insikten.
”Han har lidit, alltså har han förstått”. Det är allt man kan säga om ett offer för sjukdom, orättvisa eller vilken som helst annan olycka. Lidandet gör inte någon bättre (utom dem som redan förut var goda), det blir glömt så som allt annat blir glömt, det ingår inte i ”mänsklighetens arvedel” och bevaras inte på något sätt, utan går förlorat så som allt går förlorat. Och som sagt, det tjänar bara till att öppna våra ögon.

Klicka på bilden nedan så kommer ni till artikeln!

Professorn vid Centrum för praktisk kunskap vid Södertörns högskola, Fredrik Svenaeus.

Dessa otaliga
extraskjortor, extrablusar,
extrabyxor och extrakavajer
köper vi
åt oss själva,
samt får i present
av dem
som går i vägkanten
på vår grusade livsbana.

Men skräddaren
arbetar inte med lärft eller silke,
inte med tråd och nål.
Sömsmån ges inte,
och inga återköp tillåts.

Materialen är istället
vävda alafabet
och flätade ord.
I sömnarna syns
trådarnas grammatik.
Tillskärningen och mönstret
är syntaxen.

Dessa språkdräkter kan
– beroende på tillfälligheter –
bli till onyanserade,
industriellt producerade plagg.
Eller till handgjord
houte couture
av ull från ord
som gått på grönbete.

Så tillåt mig
att få börja karda.

Snart är en
figursydd klänning
klar,
fylld av
blomsterängarnas prakt,
humlornas ludna surr
och den gömda sommarhimlens ljusblå vattenfall.

Gjord till dig
som tapetserar verkligheten
med mina tankars språk
på rulle.

Gustav Klimt, Die Tänzerin (1916-1918)