Om Krakatau. Ashcroft. Munch. Malmsteen. Ångest. Och om ett konstigt säljargument samt dubbelmoral hos en norsk miljardär osv.

Jaha, så blev den alltså såld, färgkriteversionen av Skriet från 1895, och därtill betitlad som världens dyraste tavla såld på auktion. Förmodligen är köparen ryss, kines eller kunglig från mellersta östern. Hursom kan man nog tänka sig två saker därom: dels att de 0,8 miljarderna kommer från förtryck av den egna befolkningen/”inhyrd” befolkning från Indien/Bangladesh (m.a.p Dubai/Förenade Arabemiraterna osv.), och dels att risken för att offentligheten nu inte skall kunna beskåda tavlan är stor. Det är i sånt fall att dubbelt beklaga.

Edvard Munch, Skriet (The Scream) (1895)

Petter Olsen, den tidigare norske ägaren, säger sig vilja starta ett eget Munch-museum för pengarna. Jag finner detta en smula knasigt, då han redan sedan tidigare är miljardär och därmed tillräckligt kapitalstark för att bekosta ett eget museum. Han säljer alltså det absolut största dragplåstret av dem alla i det tilltänkta museet…för att få ännu mera ”råd” till att bygga det… men också som en följd av detta få ännu mindre besökare till att besöka det. Manlig rationell beslutsfattning av traditionella mått alltså. Eller uttryckt på PR-mässig ekonomiska: USP:en (the Unique Selling Point) gick förlorad!

Utöver detta så finns hos Petter Olsen ett mycket ambivalent och dubbelmoraliskt ”miljötänk” i förmodligen förmodat och förborgat goodwill-syfte. Han sa efter auktionen nämligen följande:

Motivet för ”Skriet” gör att flera bör fatta konsekvenserna av ständigt ökade utsläpp av drivhusgaser. Detta leder oundvikligen till att vi utlöser okontrollerbara reaktioner från naturen.

Orsaken till att Petter Olsen redan innan försäljningen är miljardär heter Fred. Olsen & Co, alltså det familjeföretag som tjänar pengar på offshore oljeborrning, rederiverksamhet, flygtrafik och annat som förpestar naturen. Hans ovannämnda uttalande är således ganska svårt att förstå, även om det naturligtvis är trevligt att han har ett miljöintresse…men förstör innebörden av detta genom att agera helt i motsatt riktning. Som att sätta plåster på såren äger han trots allt en ekologisk farm i sin hembygd (som också var den plats där Munch bodde på slutet) där Shakespeare-pjäser spelas på sommaren, och det är i anslutning till denna som museet är tänkt att byggas.

Olsens uttalande angående miljöförstörningen i Skriet knyter an till den dagboksanteckning som Munch gjorde den 22:a januari 1892, och som även stod på rametiketten på den tavla som nu såldes. Munch pratar om själva tillkomsten av motivet, som för övrigt utspelar sig på det promenadstråk därunder – precis alldeles nedanför sluttningen på tavlan – hans syster sitter instängd på ett mentalsjukhus. Munch skriver:

Jeg gik bortover veien med to venner
solen gik ned
Jeg følte som et pust av vemod
Himmelen ble plutselig blodig rød
Jeg stanset, lænede meg til gjerdet mat til døden
så ut over de flammende skyerne som blod og sværd over den blåsvarte fjord og by
Mine venner gik videre
jeg sto der skjælvende av angst
og følte et stort uendelig skrik gjennom naturen.

Nio år tidigare denna dagboksanteckning, år 1883, skrev den indonesiska vulkanön Krakatau (underbart namn!) in sig i världshistorien som världens största explosion i och med sitt våldsamma utbrott; 26 gånger starkare än det tyngsta vätebombstestet. Varken före eller efter i mänsklighetens historia har något liknande hänt. Detta knyter ju med lite ironi också tillbaka och an på Olsens uttlande: ”…kontrollerbara reaktioner från naturen.”

Krakatau-följden blev hursom: mellan 36 000 och 120 000 människor dog, 66 % av ön försvann, tsunamivågorna nådde höjder på 40 meter, klippblock for 5 mil upp i luften, shockvågen gick runt jorden sju gånger, ljudet från explosionen kunde höras ända till Mauritius (500 mil bort) och på 1/13 av jordens yta. Utöver detta så sjönk jordens medeltemperatur dessutom med ca 1,2 grader det nästkommande året och efter fem år funkade jordens meterologi som ”vanligt” igen. Allt detta på grund av den enorma mängd partiklar och stoft som kastades upp i atmosfären i och med utbrottet. Vetenskapen lärde sig förresten mycket av katastrofen, bland annat upptäckte man jetströmmarna och atmosfära sotpartiklaras inverkan på jordens temperatur (en viktig del av klimatforskningen).

Ett vackert litografi av Krakataus utbrott år 1883

Som en konsekvens av alla partiklar i atmosfären – som spreds och utjämnades runt hela jordklotet – kunde också fantastiska himlafenomen bevittnas, däribland biskopsringar kring sol och måne både dag- och nattetid. Den brittiske konstnären William Ashcroft målade som en galning för att försöka få ner himlen på duk. Jag vet inte om man ska gråta eller inte för att färgfotografiet inte ännu var uppfunnet.
Två av hans tavlor kan ses här nedan. Notera den nästan Mark Rothko-inspirerade andligheten och lugnet, blandat med den pronto-expressionism som kan skönjas hos Strindberg och Turner. Man kan även referera till romantiken och dess vurm för det sublima, som gärna skulle innehålla fara och nära förestående död; en illröd himmel sedd från Dovers vita klippor skulle verkligen ha varit något speciellt – en redan inträffad katastrof, sedd på ett på ett behagligt avstånd, men med lodräta klippor alldeles intill. Sublimt!

William Ashcroft, 1883

William Ashcroft, 1883

En annan som blev inspirerad av Krakatau, fast 105 år efter dess stora lavaspya, var vår svenske gitarrguru Yngwie Malmsteen. På sitt fjärde album Odyssey – enligt mig hans absolut bästa – så stängs plattan med en neoklassistisk, heavy metal-tung gitarrmasturberande instrumentallåt kallad just Krakatau följt av den smäckra akustiska amuletten Memories. Detta var mitt första möte med vulkanen. På plattan spelar förresten även en annan svensk, internationellt mycket berömd musiker… indirekt i alla fall. Nämligen jazzpianisten Jan Johansson som genom sina två pojkar Jens (keyboard) respektive Anders Johansson (trummor) lägger Yngwies komp. Då vår svenske gitarrhjälte inte vill att sin musik ska finnas på youtube så finns endast två covers tillgängliga av låten, dock två mycket bra sådana; en med trummor och en med gitarr. Om ni klickar här så kan ni höra originalet på Spoitfy. Lyssna gärna!

Ta nu en titt på Munchs tavla längst upp. Ser inte himlen lite ut som den hos Ashcroft? Och ta sedan samtidigt Munchs anteckning i åtanke: ”Himmelen ble plutselig blodig rød […] de flammende skyerne som blod og sværd over den blåsvarte fjord”. Är det inte precis så det ser ut på tavlan?

För några år sedan påstod sig astronomer att den expressionistiske Munch faktiskt inte varit så pass expressionistisk i just Skriet som konstvetare har försökt gjort gällande. Det vill säga: Munch avbildade faktiskt inte helt och hållet sin inre väderlek och sitt inre firmament, utan helt/delvis målade hur himlen faktiskt såg ut den 22:a januari år 1892. I och med Norges norra läge och långa avstånd från Krakatau så påstår alltså forskare att himlafenomenet, trots 9 år efter själva utbrottet, är det som Munch indirekt avbildat.

Frågan är vad som kanske skulle framkalla mest ångest; att ha Munchs sinnelag den där promenaden år 1892, eller att stå och bevittna Krakataus utbrott live år 1883, vetandes om att slutet var nära…eller att inse att man aldrig kommer att kunna framföra Krakatau på gitarr, då ens fingrar är alldeles för långsamma.